Fotokromatograf: The Movie
Många av er känner mej som en otrolig snubbe, som ser det mesta på det ljusa sidan, nästan (däribland särskrivningar, som jag aldrig kommer att kunna se ljust på). Så, iförrgår tog jag och mor min en tripp till Konserthuset, för att lyssna på en Steve Reich, som är huvudattraktion i någon tonsättarfestival.
Egentligen skrev jag detta inlägget för länge sedan. Typ, igår. Iallafall, internet hade sin tonårsperiod OCH pms, så, eh, ja. Andra gången gillt. Förlåt?
Sofia undrar hur min triforcetröja ser ut, och var jag köpt den.
Många av er har säkert inte en pulserande aning om vem Steve Reich är, ändå. Och det är tur, och lika bra det.
Steve klassas som en av de stora minimalisterna, vad nu det ska betyda. För det verk som spelades upp igår var okristligt enformigt.
Kasst, skulle man kunna säga.
Det var egentligen en trumvirvel på en timme och tjugo minuter, under vilka jag utvecklade både schizofreni och böldpest. Och ett passionerat hat för C-noten.
Så, vad säger detta om kompositören?
1) Han är helt tondöv, alternativt och ganska troligt heldöd
2) Han har varit förhörsledare hos Spetsnaz, och utvecklat detta stycke för att få fångarna att "sjunga ut"... ironi... ha.
Känn fruktan för denna man. Han ser till att era trumhinnor blir helt psykotiska.
Egentligen skrev jag detta inlägget för länge sedan. Typ, igår. Iallafall, internet hade sin tonårsperiod OCH pms, så, eh, ja. Andra gången gillt. Förlåt?
He's single, ladies.
Sofia undrar hur min triforcetröja ser ut, och var jag köpt den.
Här kommer det helt absolut underbara.
Mor min utbildar sej till grafiker, och på grafikerskolan har de en tryckmaskin, blablabla, många steg hit och dit, belysning, rengörning, skrapning, hursomhelst, jag gjorde min triforcetröja HELT själv. And it was awesome. Tröjan är svart, från HM, med en klick röd färg på, och på den röda färgen, en svart triforce. It is rätt najs, jag kan lägga upp en bild på den, när jag kommer ihåg. Kanske.
Kommentarer
Trackback
