fatpeople

Det är sol, och det känns som vår för första gången på mycket, mycket, enormt länge.

Därför är det en härlig dag att sitta vid en liten MacBook inomhus.

---

Förra veckan trodde jag att jag skulle dö. Vi fick lastbilssläp fulla med läxor och prov som skulle vara klara denna veckan. Därför blev jag tokstresssad, och det ena ledde till det andra, och jag vart lite ledsen igår (Ja, jag kan vara ledsen. Ibland. Mycket, mycket sällan.) Tack för internet-kramen, Felicia.

Jag har en mobil. En Nokia T6300.

En sån, ja.

Här är kruxet.

Den mobilen (Samantha, om någon minns) ligger på tok för högt på strålningslistan för att jag ska kunna känna mej säker. Det känns som att bära runt med en klump aktivt uran i fickan, och det är inte så trevligt att tänka på det, och det faktum att den kan bli min död. Dessutom vägrar någon i familjen att köpa en ny medan den fortfarande funkar. Det är ju inte som att deras liv står på spel.

Samantha är även gjord i rostfritt stål, eller nåt, och displayen är med säkerhet gjort på någonting löjligt stryktåligt. Genomskinligt titan, kanske.

Iallafall så lär den inte gå sönder överhuvudtaget någonsin, åtminstonde inte förrens jag ligger begravd. Vilket ironiskt nog inte lär dröja så länge, med tanke på den lilla uranstaven. Kan någon förstå, den överlever mest bara för att den vill reta mej och se mej död. Ond cirkel, hejhej!

Dessutom är minnet snart slut på den.

Aja, den dagen, den sorgen.

Och sorgen får ni stå för, för jag lär ju inte bry mej så mycket närjag väl är ett vackert lik.

Nu ska jag göra annat, så tjillemuck!