Gotta Catch 'em All! *Pokimonn*

Vilken är den bästa pokemonen? Undrar Tiemo (Verkligen. Han verkar vara den enda läsaren.... VI HAR EN LÄSAREEE!!!!)

Att säga vilken pokemon (ja, jag stavar det utan apostrof. Take it, biiiatch) som är bäst går inte. För, om man nu fångat en sådan legendarisk eldbest med typ.... 200 i level, ja, då kan du ge dej fa-an på att din motståndare har en liten klåparplutt som bara RÅKAR vara av vattentyp och sopar banan med din helvetiska demon. Med såpbubblor.
Så nej.
Det finns ingen ABSOLUT POKEMON. Men, som alla vet, (haha, lol) så består ett pokemonteam av sex pokemon, som alla goda ting; sex och snövits dvärgar (Nu kanske du fått höra att det var sju dvärgar, men det visar sej att Trötter bara var kortväxt), så här är mitt dreamteam av pokemon som hade fått sitta i bollar i just MIN ficka (Jag orkar bara ta igenom första generationens, för dom vet jg faktiskt vilka de är. Jag har lite koll på de andra, men på tok för lite.)
1. Blastoise (vatten, mofo)
Asså, helt ärligt. Pokemongubbarna fick helt rätt när de skapade Blastoise. Det är en gigantisk sköldpadda med allt som tillkommer, söthet, manlighet, kraft.
Och så satte dom två bazookas på dess axlar,förvisso laddade med vatten, lite antiklimax.
Ka-Ching. Söt och fruktansvärd på samma gång.
Jag hade kallat min; Fredrik.
2. Machamp (Kung-Fu, bitch)

Hela grejen med pokemon var att man skulle slåss mot andra pokemon? Well, Machamp hade fyra armar och såg bad-ass ut, men att han var ett teastosteronmongo som käkade anabola och proteinpulver till frukost, det kunde inte bli mycket bättre fighter, och med en sådan på sin sida kunde man vara säker på att motståndarens puckomon hamnade på kyrkogården.
Min skulle hetat Jennifer.
3. Gyarados (Flygande Vattenål, slyna)

Darwin skulle ha vridit sej både en och två gånger om han fått reda på att en tölppokemon som Magikarp (HELT värdo) kunde förvandlas till ett kraftpaket som faktiskt skulle ge Dolph Lundgren en ärlig chans.
Och han kunde flyga.
Man var en lycklig grabb när ens puckopokemon plötsligt exploderade i manlighet och kraft.
Och hans namn var; Mr.Lundgren (Alt. Lundgrenkiller, men, det var för overkligt)
4. Gengar (Bara Jävligt Bad-Ass)

Ska jag vara ärlig vet jag inte mycket om denna... Sak (?). Men, jag såg den, och tänkte att; Fan, en sån vore najs. Och nog var det najs. Jag minns att den hade en attack där den körde en spik igenom sitt egna huvud och själv tog skada, utan att något hände motståndaren på mycket, mycket länge.
Men, vi brydde oss inte. Han. Var. Taggig. Elak. Och. Lila.
Några av de bästa egenskaperna en pokemon kan ha.
Mister PuffPuff var hans namn.
5. Alakazam (HokusPokusFarbror som ger okända barn godis)

Snubben bar på två stora skedar som hans vapen, och han kunde det få andra pokemons kunde. Psykikattacker.
Han skickade telepatiska stridsmedel rakt mot den fiendes hjärna för att göra proteinfull smoothie av den.
Och ingen tvekade var denna kraft satt. I hans mustasch. Ju större en snorbroms man har, detså mer kraft bär man på. Detta visste Alakazam, som inte hade tänkt tanken på att trimma ansiktbehåringen på fyrtio år, minst; hans mustasch var större än hans huvud. Och minst ett dussintal gånger starkare än hans skedar.
Att alla fiender dog så fort man använde psykik var ju också en fördel.
Och min skulle heta Tiemo, för det är en mycket vis man; han läser OCH skriver frågor.
(Heck, Tiemo är frånochmed nu hedersmedlem hos Fatpeople och kommer alltid att bli behandlad som en prins)
6. Sandslash (En Igelkott)

Ja, jag tänkte faktiskt ha Mewtwo här istället. Sen kom jag på att han var en ful jävel.
Så jag tog Sandslash. Länge var han min favoritpokemon, och jag slet håret av mej när jag upptäckte att han inte fanns i min version av spelet. Han var söt, men likt förbaskat blodtörstig, lite som jag när jag var liten. Och han tvekade inte att använda fula knep på motståndaren. Jag menar, att kasta sand i motståndarens ögon tills denne får permanenta skador på hornhinnan är inte vad de flesta kallar rent spel. Lite som jag när jag var liten.
Illsabb, som jag. Medan hans egna attacker skadade inte så hårt på motståndaren, lite som jag, så hade han ett jävla defens, han fick inte en skråma av motståndarnas attacker. Inte som jag.
Han var ett FAKKING vandrande fort, iklädd i en förföriskt söt trikå.
Och hans Wolverineklor ska vi inte ens nämna.
Och denna parvel fick heta WannabeJakob, för han var så lik mej.
OCH där avslutas dagens tripp nerför Nostalgigatan.  För er som vill stanna lite extra, den här är till er;


Kommentarer
Postat av: fanny

hehehehehohohohihihihiih det där var kul jakob! pussss

2010-10-13 @ 21:16:43
URL: http://fundf.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0