Ack, det doftar doftljus och gammalt läder.
Hälsningar från andra sidan graven, herr, eller fru, Bloggläsare.
Igår! Igår hände det grejjor, kan jag meddela.
Någon har visst sagt att en god tjänst och ett tack är mer värd, och känns bättre än någon belöning i världen.
Nåja, jag överlevde ju faktiskt, och kom hem utan likkista igår. Och det var ganska mysigt igår ändå.
Njä, nu känner jag att det är tid för mej att meddela vem som är
Och härmed är det dags för mej att avsluta detta, något långa, inlägg.
Nej, jag är inte död, jag har inte ens några planer på att dö. Överhuvudtaget.
Så mej får ni dras med ett tag till.
Igår! Igår hände det grejjor, kan jag meddela.
Jag hade just ätit en mafioso pizza i Huddinge, och nu var alla på väg hem.
Eftersom jag olägligt nog precis hade missat tåget, så kände unge herr Robin för att vänta med mej, och när man ändå ska vänta, varför inte en sväng förbi coop för ett pack enlitersPucko. På något sätt hamnar vi i parkeringshuset.
Där!
Där kommer det en stor man (Utseendemässigt. Han verkade inte ha lika stor karisma).
- Var är hissen till plan två?
Vi pekar.
- Följ med mej och visa. (Redan här anar man oråd)
Vi följer med, men hissen fungerar inte, så vi måste (och med vi menar jag Jag) visa honom rulltrappan, och bära hans saker upp till parkeringen vid tvåan.
Där står inte hans bil.
WTF? Så, jag blir domderad att ta med han och hans påsar med hissen upp till fyran, och "vällagrad" (FET, på det ytters osexiga sättet), kunde han inte ta trappan.
Så jag hamnar i samma hiss som honom.
Och det är här i hissen som jag börjar frukta för mitt liv.
"Å fan, dör jag här?" tänkte jag. "Well, that's a bitch"
Men, nog kom jag upp alltid.
Och, där på fyran stod en röd gammal toyota.
Najjs! Nu slipper jag allt, tänker jag, och lägger hans sker i baksätet.
Men nej.
Tydligen är hans Toyota så gammal, att man måste knuffa igång den.
Dude....
Så, där står jag och knuffar på en vinröd bil med ett extremt antal år på nacken, med en enliterspucko i handen. Robin, har tagit ett rejäla steg bakåt och pratar i Tellifånen med Therese Guldnågontingmedett"z"någonstansimitten, och klagar över hans axel, som ett alibi för att slippa.
Men, jag kan inte klandra honom.
Oh! Glömde jag säga att bilen var smutsig? För, det var den. För att vara röd såg den mer ut som en chokladbil i naturlig skala.
Så, jag knuffar och knuffar i ett par minuter, tills herrn i bilen får för sej att det kanske går lättare om han kliver ur.
Oj, den gör visst det. Konstigt. Det är ju absolut inte som att mannen väger på på tok för mycket? (Ana groteskt mycket ironi här)
Oj, det går ju hur smidigt som helst.
Men, då kommer mannen till den fenomenalt urdumma idén att sätta sej i bilen igen under en isig uppförsbacke.
Nämen, tack. Riktigt sjysst.
Här någonstans får jag bilen till nerförsbacken, där den tydligen ska klara sej bra utan min hjälp.
-Tack, grabben.
Någon har visst sagt att en god tjänst och ett tack är mer värd, och känns bättre än någon belöning i världen.
Well, jag kan med viss säkerhet säga att DEN MANNEN SOM SA DET HAR FEL! HAN VAR SÄKERT OCKSÅ EN SNÅL JÄVEL.
Nåja, jag överlevde ju faktiskt, och kom hem utan likkista igår. Och det var ganska mysigt igår ändå.
Fredrik åt (nästan) en matsked kanel. Han grät. Det var kul att se honom plågas.
(Va? En hemsk, genomond människa? Jag? Snälla!)
Njä, nu känner jag att det är tid för mej att meddela vem som är
VECKANS FETTO!
Veckans fetto är nog... Jag (i brist på motståndare)
Jag har gått ner i vikt, efter jul.
Vilket vissa kan se som en bra sak.
Och, visst, jag håller med.
Men, det är inte fullt lika bra om man har ett BMI på 20,5, vilket, för den okunnige, är hiskeligt nära undernäring och andra ätstörningar, och sådant skit.
Usch!
Och härmed är det dags för mej att avsluta detta, något långa, inlägg.
Bloggman Jakob, signing out!
Kommentarer
Trackback
